Toimitus

Snautseri-Pinseri-lehti
c/o Johanna Komulainen
Lansantie 25 D 29
02630 Espoo
toimitus(at)snautseripinserilehti.com

Seuraava lehti 2/2020

Ilmoitusaineisto päätoimittajalle 17.4.2020

Aineisto palstanpitäjille 17.4.2020

Aineisto päätoimittajalle 24.4.2020

Lehti ilmestyy vkolla 24.

Tietosuojaseloste

Lehden tietosuojaseloste

Uutta Extranetissä

Extranetistä löydät nyt myös viimeisimmän lehden pdf:n!

Till minne av Curt Cederskog

Julkaistu Snautseri-Pinseri-lehdessä 3/2000


© Benny Blid

curt.jpgEn kväll i slutet av maj fick jag beskedet att hundvärlden mist en stor kynolog och personlighet, att schnauzer/pinschervärlden mist en verklig rasspecialist och att jag själv mist en av mina bästa vänner. Curt Cederskog hade förlorat kampen mot sin sjukdom och gått bort. Det känns fotfarande ofattbart och overkligt, han kämpade emot med sin sedvanliga energi men fick till slut ge upp.

Jag lärde känna Curt i slutet av 60-talet då familjen fortfarande bodde i Askersund. Vi började i hunderiet ungefär samtidigt, han och Birgitta hade en mellanschnauzer, jag hade riesen. Och båda blev vi bitna av hundsporten och schnauzervärlden.

Curts nästa hund blev en tik som importerades från Finland med hjälp av Hans Lehtinen, nämligen en av svensk schnauzerhistorias stora legender, Int o Nord Ch Minaco Inki. Hon blev en oerhört framgångsrik utställnings- och avelstik, fortfarande lika vacker som veteran då jag minns att hon blev BIR för domaren Marisa Brivio-Chellini på en av SSPK:s specialer. Marisa föll i glädjetårar då Inki gjorde entré. Inki följdes senare av Int o Nord Ch Minaco Katja, och dessa två tikar lade grunden till Curt o Birgittas mycket framgångsrika kennel Curbits vilka födde upp mellanschnauzer av världsklass och som senare renederade i en välförtjänt Hamiltonplakett. Familjen bodde då i Kalmar där Curt tjänstgjorde på lärarhögskolan. Så småningom kom man åter till hemtrakterna och bosatte sig i Nora.

Vår karriär i hundvärlden kom som sagt att te sig ganska lika. Curt gick domarkursen året efter mig och vi kom efter att ha börjat i Schnauzer/Pinschergruppen att vidareutbilda oss inom samma grupper. Curt dömde de flesta raser i grupp 1 och 2 och samtliga terrier. Han blev mycket uppskattad i sin domarkarriär och dömde förutom i Skandinavien regelbundet i Europa, Baltstaterna och även den prestigefyllda Sidney Royal i Australien.

Han var en stor personlighet i ringen och naturligtvis bidrog hans yrke som lärare och pedagog till hans stora förmåga att "hantera" utställare. Oavsett pris är jag övertygad om att utställare respekterade och förstod efter hans förklaringar, och framför allt nybörjarutställare måste ha känt sig mycket välkomna i hundsporten på grund av hans bemötande.

Jag vet att han verkligen såg fram emot att tillsammans med Birgitta åka till Irland i mars i år för att döma på S:t Patricks Day, jag skulle också själv vara där. Tyvärr kom sjukdomen emellan och Curt kunde inte resa dit. Ett bevis på hans stora erkännande som rasspecialist berättade han för mig en av de sista gångerna jag talade med honom i vintras, Holländska Bouvierklubben hade inbjudit honom att döma deras jubileumsutställning, han fick tyvärr tacka nej på grund av sjukdom men kände sig med all rätt mycket hedrad över att ha fått uppdraget. Man visste alltid att man skulle få trevligt när man dömde tillsammans med Curt och vi återkom ofta till minnet av när vi båda dömde en finsk Schnauzer/Pinscherspecial och kvällen innan bodde på ett hotell där vi åt, lyssnandes i tre timmar till Finsk tangomusik som vi gemensamt försökte överrösta för att göra oss hörda och som sedan dunkade i öronen resten av natten. Finland och de finska schnauzrarna och schnauzervännerna låg naturligt nog alltid Curt mycket varmt om hjärtat.

Förutom sin uppfödar- och domargärning var Curt verksam inom flera klubbar och hade även uppdrag inom Svenska Kennelklubben.

Förutom telefonkontakter under åren umgicks vi en del efter flytten till Nora, vi bodde ju rätt nära varandra, och det var alltid en glädje att komma hem till Curt och Birgitta och äta en bit och skvallra om hundvärlden. Och även om vi naturligtvis inte tyckte lika om allt så gav det alltid intressanta, sakliga och lärorika diskussioner. De senaste åren blev besöken mer sällan, vi var ofta båda upptagna på varsitt håll, vi planerade att ses men som så ofta nu för tiden skjuts det upp, man bor ju ändå så när, han finns ju alltid där...

Vi hade en del telefonkontakt under Curts sjukdomstid och jag blev verkligen glad när han hade kommit hem från sjukhuset, han skulle nog fixa det här! Men det blev inte så. Hans glada röst i telefonen och hans klingande skratt på utställningarna kommer inte att höras mer.

Några dagar efter den mycket vackra begravningsgudstjänsten i Nora kyrka reste jag till Finland för att döma Finska Schnauzer/Pinscherklubbens utställning. Det var en väldigt speciell känsla att döma 95 mellanschnauzer den dagen och jag är alldeles övertygad om att bakom många av hundarna i denna fantastiskt vackra och förstklassiga samling fanns en hel del av kennel Curbits uppfödargärning.

Tankarna har ofta dessa veckor gått till Curts familj vilken alltid stod i centrum för honom och om vilken han alltid talade med värme o stolthet. Tack Curt för att jag fick lära känna dig. Det är många vänner runtom i världen som idag känner ett stort tomrum efter dig, det vet jag, men ett tomrum som vi ändå kan fylla med många glada minnen.